Fy f*n säger jag bara. De senaste dagarna har verkligen varit hemska. Som jag skrev sist har jag inte känt mig så bra det sista, känns lite som att min kropp lagt av, den orkar inte.
Jag har försökt att både vila samt aktivera mig för att se vad som blir bättre och inte. I tisdags bestämde jag mig för att gå på en Halloweenfest vilket jag nu i efterhand insåg att jag förmodligen inte skulle gjort. För dagen efter så small det.
Jag var väldigt yr och illamående men tog mig ändå till föreläsningen, envis som jag är. Väl där kände jag att jag verkligen fick kämpa för att inte ramla ihop i en hög. Jag hörde inte vad någon sa eller uppfattade i princip ingenting vad som hände runt omkring mig. Sedan började min blick flacka mer och mer och allt jag såg blev en enda röra, och jag tappade medvetandet i några sekunder.
Jag fick hjälp ut ur salen och hade sådan fruktansvärd hjärtklappning. Vägen hem var något av det värsta, kändes som jag skulle svimma hela tiden. Vilket även gjorde mig väldigt rädd. Jag tänkte bara, vad är det som händer med mig? Jag kunde knappt skilja på verklighet och inte, allt var som en dimma.
Jag pratade sedan med en vän som tyckte vi skulle åka till akuten så det gjorde vi. Väl där fick jag träffa en läkare och efter en massa tester och prover visste de fortfarande inte, men insåg ändå allvaret. Så de skickade mig vidare till ett annat sjukhus, där jag spenderade hela gårdagen i en sjukhussäng.
Efter många timmar får jag besked att de inte kan hjälpa mig där heller, utan jag får ytterligare en remiss till vårdcentralen - dit jag gick allra först, i förra veckan. Det känns som jag bara blir skickad runt utan att någon verkligen vill ta tag i det. Det sista läkaren sa till mig igår var - "Du får leva ditt liv så gott du kan ändå, hejdå!". Det kändes som ett slag i ansiktet kan jag säga, efter att jag precis beskrivit att det är just det jag inte kan, leva mitt liv som jag tidigare gjort då min kropp inte orkar.
Men nu är jag hemma igen och idag mår jag helt okej efter många timmars sömn. Jag är bara väldigt trött, och matt. Jag är otroligt tacksam för sjukvården vi har i Sverige, men jag får snart panik på att inte få någon information, eller någon lösning på vad som är fel med min kropp. För den är inte som den ska...
Jag ville bara berätta läget för er iallafall, och som sagt jag mår bra trots omständigheterna. Kram <3
